RESCENSIONER / TEXTER

Nerikes Allehanda 24 jan - 2009 Stefan Nilsson


Vägen bort från schablonerna

En fin- eller snedstämd sång till djuren ? Per Sångberg återkommer till Konstfrämjandet så gott som på dagen nio år senare. Då målade han djur, älgar, ugglor, grodor och ormar i högt uppvridna färger. Det var nog ett sorts färgbullrande uppror mot de finstämda och kalibrerade naturskildringar som konsthistorien satt på pedisdal: en Marcus Larsson, en Bruno Liljefors. Men i färgskalan påminde han då mer om en Helmer Osslund men med turbosteget inkopplat.


Hans nya utställning är betydligt stillsammare i färghållningen, men den lätt oroande berättelsen finns kvar där om djuren - och människorna. Hans metod är att måla motiven igen och igen ovanpå varandra på samma duk. Man kan ana det ibland när något formelement i figurationen ändrats så att det underliggande blir hängande kvar ungefär som när ett väldigt starkt ljus blir kvar på vår näthinna en god stund efter bländningen. Jag tror att det är själva metoden som laddar stämningen i hans bilder av det skälet. Det är kanske som att spela in en film, men det är också en metod som försöker punktera klassiskt oljemåleri där grundning och pålägg görs efter ett schema för att skapa kropp, tyngd och transparens. Per Sångberg är inte intresserad av den transparensen eller tyngden. Han fångar ekon av de övriga versionerna han redan målat på det att ett sorts inre poetiskt rum blir om inte synligt så förnimbart just som något med i första hand tredimensionell ande. "Det är bilder som på ett sätt förefaller vara "tekniskt blinda", stummade i sin möjliga oljemåleriska uttrycksarsenal, men med en stark psykologisk laddning, en magisk realism som är allt annat än banal och med en färghållning som sträcker sig med avväpnande kraft långt in i betraktarens medvetande. Per Sångberg målar i en naturmytisk tradition, eller i en disneydimension. En figur är misstänkt lik Stampe i Disneys tecknade film "Bambi", andra är mer eller mindre poängterade ekon ur såväl populärkulturell (tecknar)tradition som ur den stora måleriska med sin genreindelning och bestämda regelverk. Fast Per Sångberg målar sig ur alla de där fångande schablonerna.


Uttrycket är en smula förstrött, färgskalan nedtonad eller nedmålad kanske man skall säga. Det gapiga från utställingen för nio år sedan är borta, även om koloristiska accenter i några fall tar ton med styrkan som när en krita skär sig mot den svarta tavlan. Det är för att vi skall vakna till och se bränningen av den otrogne, eller hur Goyas mardrömshydra hemsöker oss i några av hans verk. Förmänskligandet av djuren är en utmärkande trend i samtiden.


I Per Sångbergs värld har djuren och människorna nog slutit fred på något sätt. Och naturens ordning råder. Grodan är ormens byte, lodjuret har tagit en hare (utan att det uttrycks med gängse samtidsbrio som om ett mord begåtts i naturen) och människorna har fjärilens själ, fjärilen söker människans medan nötskrikan söker de bådas. Människan har genom fabeln och andra berättelser sökt spegla sig själv i naturen och idag gör disneyfierade yngre generationer detsamma fast tvärtom: försöker applicera det mänskliga på djurens liv. Jag undrar vad Henry David Thoreau säger i sin himmel. Per Sångberg gläntar i sitt måleri lite på dörren till densamma med stillsam humor, med magisk tyngd och stadig berättarröst."



Tillbaka